Nika Amiri: ”Jag är normbrytande – och jag är stolt över det”

Nika Amiri vill förändra bilden av hur det är att leva med cerebral pares. På sociala medier kallar hon sig själv för “CP-ikonen” – och vill visa att det kan vara både starkt och coolt att inte vara som alla andra.

– Jag har en CP-skada som jag pratar väldigt mycket och väldigt öppet om. Jag tycker nästan den är ikonisk, säger hon och ler.

Nika är van vid att formulera sina tankar – både i samtal och i text.

– Jag skriver mycket poesi. Jag började när jag var tretton och det hjälpte mig jättemycket i min resa till att känna mig trygg i mig själv.

Hon drömmer om att en dag ge ut sina dikter.

– Jag har faktiskt pratat med en författare om det. Det skulle vara kul att släppa min poesi någon gång.

En vardag med många lager

Just nu går Nika på folkhögskola i Västerås där hon läser upp sina betyg. En vanlig dag börjar i hennes lilla etta där hon bor själv.

– Jag vaknar, gör mig i ordning och sminkar mig. Sen tar jag en Red Bull och åker till skolan.

Resan dit sker med färdtjänst, något som ibland kan vara en utmaning.

– Det är lite av en match varje gång. Man måste boka hela tiden och ibland får man bra tider, ibland inte. Man får lite hoppas på det bästa.

När hon väl kommer till skolan väntar en annan typ av utmaning. Många tänker att CP-skadan är det svåraste i hennes vardag, men för Nika är det inte alltid så.

– Många tror att CP är det största hindret, men jag har två “biggies”. Det ena är min CP-skada och det andra är min ADHD. Det är ofta den som gör att jag måste kämpa mest för att fokusera under skoldagen.

Skolan tar mycket energi, både fysiskt och mentalt.

– Jag tror att om man inte själv har CP så förstår man inte hur mycket energi det tar. Allt från att röra sig till att hantera alla ljud och intryck.

Tidigare hade hon en resurs i skolan som gav stöd, både praktiskt och socialt. Nu, som vuxen, får hon klara sig själv.

– Det är en ny omställning. Men jag försöker få det att funka.

Trots tröttheten tycker hon om att vara där.

– Jag gillar skolan. Jag känner att jag blir en bättre version av mig själv när jag är där.

En ungdomstid som alla andra – och ändå inte

På fritiden försöker Nika leva som vilken 19-åring som helst. Hon träffar vänner, går på café eller lyssnar på musik.

– Vi brukar typ gå till ett fik eller hänga i stan. Eller så går jag på spelningar med mina kompisar.

Musiken betyder mycket för henne.

– Jag älskar musik. Jag lyssnar på mycket fransk musik faktiskt. Annars blir det ofta Charli XCX eller Lana Del Rey.

Men ungdomstiden har också inneburit att ständigt behöva bryta andras föreställningar om hur en person med CP “ska vara”.

– När jag började sminka mig mycket, ha rött läppstift, började på på fester, tjuvrökte och ville prata om sex blev folk helt chockade. Som att jag inte skulle kunna göra sådant för att jag har en CP-skada.

– När jag började använda mer smink, bära rött läppstift, gå på fester, röka cigaretter och prata om sex blev folk alldeles chockade. Det var som om de inte trodde att jag kunde göra sådant, bara för att jag har en CP-skada.

Reaktionerna gjorde henne ännu mer beslutsam.

– Det blev nästan en drivkraft. Jag ville visa att jag kan göra allt det där också – precis som andra ungdomar.

En barndom med många flyttar

Nika kom till Sverige när hon var fyra år. De första åren minns hon fragmentariskt – bland annat från migrationsboenden där familjen bodde.

– Jag minns våningssängar och stora rum där flera familjer bodde tillsammans.

Senare i livet blev det många flyttar mellan olika hem.

– Jag tror jag har flyttat fjorton gånger.

Hon är noga med att säga att många vuxna runt henne har velat väl och gjort sitt bästa, men upplevelsen av att bli betraktad främst genom sin diagnos satte spår.

– Ibland kände jag mig mer som ett socialt experiment än som en människa. Som att min CP var det viktigaste med mig.

När hon försökte prata om sina känslor blev hon inte alltid förstådd.

– Jag minns att jag frågade en gång på ett möte: “Tycker ni synd om mig?” Då blev folk helt ställda.

Hon saknade ofta kunskap och förståelse från omgivningen.

– Jag önskar ibland att vuxna hade haft lite mer kunskap om hur det faktiskt är att leva med en funktionsnedsättning.

Att få vara mer än sin diagnos

En sak hon särskilt reagerar på är när människor fokuserar på prestation eller jämförelser.

– Jag skulle vilja säga till vuxna: chilla lite. Era barn behöver inte visa hur långt de kan gå eller vinna OS. De är bra som de är.

Det är ett budskap hon själv hade behövt höra oftare.

– Jag blev ofta jämförd med andra. “Den här personen med CP har gjort det här.” Men det var inte alltid det jag ville.

Idag känner hon ändå att relationerna till många av de vuxna i hennes liv har blivit bättre.

– Jag har en ganska bra relation till dem idag. Det här är bara min upplevelse av hur det var då.

Att äga sin berättelse

Idag är Nika öppen med sina erfarenheter och använder sin röst för att förändra hur människor ser på CP.

– Jag är normbrytande, och jag är okej med det. Jag vågar vara mänsklig i en värld där man ofta förväntas vara “normal”. 

Poesin är ett sätt att uttrycka sig, men också ett sätt att bearbeta livet.

– När jag började skriva var det som att något lossnade. Det hjälpte mig att förstå mig själv. 

Hon hoppas att hennes berättelse kan bidra till en mer nyanserad bild av livet med CP.

– Jag vill att folk ska förstå att vi är människor först. Vi har drömmar, känslor och helt vanliga liv – även om de ibland ser lite annorlunda ut.

Och framtiden?

Den är fortfarande öppen, men en sak är säker: Nika tänker fortsätta ta plats.

– Jag vill fortsätta skriva, fortsätta engagera mig och fortsätta vara mig själv.